Jag köpte tre hyacinther igår. Blå. De är vackrast. Och nu står de i huset och doftar. Hyacinth är december, mörker, glögg och kura inne.
Just nu är det tidig morgon. Gryning anas knappt. Jag kaffesitter vid ett ljus och dofthjärnan i mig föder tankar.

Hyacinth är också minnen av mor. Jag fick alltid en av henne på min födelsedag, som inträffar i denna månad, om några dar.
Somsagt tänker jag på mor. Nu är det 18 år sedan hon dog.
Aderton år. Det är mått på min egen tid. Min lilla tidsrännil bredvid den andra, den stora. Aderton av sextioåtta är ändå en försvarlig andel. Av just min rännil.
Men den stora, forsen - den oöverskådliga, miljardåriga - den kan man inte tänka sig. Man minns ju knappt vilket väder vi hade i förrgår. Och hur var förra sommaren?

Nu konferensas det i Köpenhamn. Människorna skall begrunda sin egen klimatpåverkan. Den finns kanske och är i så fall livsstilsbetingad. Och kanske kan herrarna och damerna komma överens om något. Kanske kommer något att göras för att minska växthusgasemissionen.

Men ändå. Klimatet har alltid svängt genom de geologiska åldrarna. Det är snarast det typiska.
Och skulle de fysikaliska faktorer, som i stort styr jordens klimat, vilja annorlunda, kommer världshaven ändå att stiga, öknarna åter breda ut sig. Eller sjunker havsytan, när inlandsisarna åter växer till.

Alltså, om de solinstrålningsbundna, jordomloppsbaniga, jordaxellutniga, bergskedjeveckniga med flera skeenden så samverkar, blir det varmare. Eller kallare. Alldeles oavsett.
Tidsperspektivet är inte så lätt. Människan är liten. Ändå hoppas jag förstås att man kommer överens i Köpenhamn. Det är mycket som olämpligen kommer ut som resultat av vårt sätt att leva. Utmaningen ligger inte i klimatet. Den finns inom oss.

Tänker jag, där jag sitter vid min rännil invälvd av förföriska dofter från hyacinth.