Hans vackra sammetslena ord,
som brukade vagga mig till sömns,
har slutat klinga i mina öron.

Verklighetens hårda grepp
fick tag i dem
och krossade dem till kristaller.

Kristaller som jag kastade
upp mot himlen och de fastnade.

Kristallerna som blev stjärnor,
på den mörkaste delen av himlen.
De ger hopp till de vilsna
själar som vandrar på jorden.

Men utan sina ord,
tynade min stackars, stackars,
älskade poet
bort.

Innan någon märkte att han var borta