Och jag föll ner i sängen, på de röda silkeslakan som fick hela lägenheten att lukta tvättmedel. Med det mörka håret utspritt över hela kudden och blicken fast på en punkt i taket. Äntligen. Jag förstod, och jag fick svar på allt det jag har varit hela denna tid. Nu fanns det dock i form av ord.

Där låg jag med balkongdörren vidöppen och ljud av förbikörande bilar. Då och då hördes ett fågelkvitter och en människas röst. Vilken känsla jag kände just då existerar inte i en vokabulär. Jag hade fötts med en egenskap som personer strävade efter, som varendaste människa på denna jord behövde minst en gång i livet. Jag hade alltid vetat att jag var annorlunda, nu visste jag i vilken bemärkelse.

Nu när jag hade satt ord på det, kunde jag inte göra någonting annat än att utnyttja det. Sneglandes på trädens krona i rörelse med vinden, fann jag mig själv med ett leende. Allting hade en mening och jag visste mycket mer än jag anade. De säger att kunskap är makt, jag måste bara lära mig att leva med det.