En upprepning av spädbarnsstadiet vore på sin plats, men i det här fallet så behövs det inte. Trots sjukdomen är han inte alls sjuk. När man är sjuk ska man vara blek, vek, bräcklig och behöva ömkas med. Bristen på svaghet gör mig äcklad. Det här var inte vad jag hade väntat mig, så jag stirrar. Inte på honom men på sängens gardinförhänge. Det är skevt och det är fläckigt och det är allt.

Jag känner ett grepp runt min haka och måste släppa blicken från förhänget. Hans läppar är hårda och torra. Jag hade inte kunnat föreställa mig dem som sådana. De får mig att tänka på pilbågar och Robin Hood. Det hela är överväldigande. Jag blundar och kysser knappt tillbaka. Jag kan känna hur han ler och sedan drar sig undan.

Utan att släppa blicken från mig sätter han sig till rätta bland landstingets lakan och är tjockare än jag någonsin kan dra mig till minnes. Kroppen har växt sig utanför skjortknapparna och kinderna är stora, plufsiga och skiftar mot någon typ av röd. Jag tänker på de tunga baljorna med köttmassor som mormor slängde upp på diskbänken då och då. Malde och packade in i fryspåsar.

Jag älskar honom inte ett dugg.

Bakom gardinförhängena finns ett par snabba fötter, en rullande matvagn och en tv som slås på och sedan stängs av. Han sätter ner en matbricka bredvid sängen och slickar sig om fingrarna. Ansträngningen får honom att svettas. Han tittar så slugt på mig, jag gillar inte att han tittar så slugt på mig. Det påminner mig om någon av de där gubbarnas blickar som man stöter på längs gågatan utanför biblioteket. De som bränner och sliter och hugger och kniper.

Han räcker mig en tidning och sätter ner ett klumpigt finger i det högra hörnet:

"Läs här."

Insändarsidan. Jag läser. Det är en dikt om ett hav som är tyngre än ett berg.

"Vad tycker du?"

"Jo, den är väldigt fin," säger jag.

Den får mig att vilja kräkas. Till höger om den nedersta raden finns en signatur i kursiv. J.S.

"Grattis."

Han ler och slickar sig om fingrarna igen. Äcklet.

"De säger att jag är klar här snart. Någon månad, på sin höjd. Två operationer, mycket enkla ingrepp, ingenting att tala om egentligen. Sedan är det slut. Du väntar väl på mig då?"

Jag lägger ifrån mig tidningen. Ett fönster står på glänt. Bara tegel. Jag känner hur luften finns där, från hamnen och trafiken, men jag ser ingen himmel.

"Jo, jag väntar väl på dig då."