Det hela var skrattretande!

Tidningsbudens fotsulor sjöng genom trapphuset, skedarna klirrade i takt och jag kunde känna vibrationerna från en pappas nyknutna slipsknut men det blev aldrig morgon.


Dörrarna visste inte riktigt hur de öppnade sig. Golven visste inte riktigt hur de skulle bli gångna på. Taket höll aldrig tätt och trädgården växte inte rätt. Jag tror att huset inte ville vara hus. Ogräset som trivdes upp längs gavlarna avslöjade att det egentligen ville springa till skogs. Ha våt mossa under fötterna och känna gånglåtar från Jämtland sprida sig genom finrummet och skafferierna.

Jag kunde inte hjälpa det. Huset med tystnaden och de sjutton våningar, det bara stod där. Kväll efter kväll. Jag bara gick in. Det bara blev så. Om nätterna störtade en hel värld in genom mitt fönster, rusade över linoleummattorna, kastade skuggor mot väggarna och gav ifrån sig vilsna små utslag av feber. Hur mycket mina händer och knän än sa ifrån så drogs jag alltid med, blev inlindad i en filmduk och hamnade på knastriga centralstationer. Där fanns tryckande kostymer med stora portföljer. De stirrade. En massa av väldiga röster rökte Marlboro i mitt högra öra och de stirrade.

Längs hållplatserna hittade jag min historielärare, skälvande av informationsbrus. Han skrek om medvetenhet. Förstånd. Skarpsinne och förnuft! I sina kartrum såg jag honom studsa fram på fötterna och svepa händerna över världen. Han hade druckit te i rotlösa länder och det levde fyra pilgrimsfärder runt hans ena handled. I mina ögonvrår kunde jag se sömnen grusa sig under hans skor och det blev aldrig morgon.