Bilarna tutar, tutar, bilarna bromsar, bromsar. Mina fötter landar tungt mot marken, om och om igen. Min muskler är knutna. Mitt blod rusar. Jag är inte en flicka, jag är en oövervinnlig kraft. Jag är ett berg. Berget skrattar. Berget skrattar ofta. Det hela är fantastiskt. Jag är fantastisk.

Bilarna tutar, tutar, bilarna bromsar, bromsar. Ett vagt minne av skog och stubbade åkrar fladdrar förbi - finns inte här. Ett minne av min farmors tunna, genomskinliga händer, där - finns inte här.

Bilarna tutar, tutar, bilarna bromsar, bromsar. Ett par stentvättade jeans springer bredvid mig. Ägaren till dem försöker hålla sin tillhörande arm runt mina axlar, runt min midja. Den är så tung, den får min bröstkorg att snurras ihop. Trots detta kan jag inte sluta att skratta. Jag skrattar, skrattar, skrattar och utför desperata vridningar efter luft, efter att få
a n d a s. De stentvättade jeansen uppfattar det inte. Lägger sina armar till rätta igen och vi springer.