Jag cyklar. Över broar, genom världen. Det mesta är betong, parkerade bilar. En del är gräsmattor. Någonstans går en lågmäld motorväg. Någonstans finns havet. Klockan är inte mycket, klockan har knappt slagit morgon. Enligt egentligheterna borde jag vakna snart, men har ännu inte hunnit somna.

Hem. Jag cyklar.

Allting är suddigt. Allting är dimmigt. Allting är sömnigt, gäspigt och förbryllande. Framför mig kan jag skymta en rad av sju träd med smala stammar. Nyplanterade. Det har regnat och gatan har blivit blöt. En gubbe i hatt cyklar förbi. Det ska snart regna igen. En gubbe utan hatt cyklar förbi. Han har en lång mustasch. Tjocka halmstrån som ser ut att kittla honom i näsan.

Sandarna. En pensionär står på en balkong i ett av de ljusbeigea hyreshusen och plockar i sina röda pelargoner. Jag får för mig att vinka till henne. Hon slutar att plocka och lägger armarna i kors. Stirrar på mig, på min undercut. Livlöst. Jag pekar finger i stället. Hon går in och stänger dörren hårt efter sig. Hårt. Det ska vara så.

Hem.

Jag bor snett till vänster om en kyrkogård. När jag och min storebror borstade tänderna om kvällarna som små brukade vi ropa godnatt till döingarna genom badrumsfönstret.

Den här gången genar jag över kyrkogården. Jag brukar inte göra det. Snart ser jag mitt badrumsfönster. Inuti mitt huvud kan jag föreställa mig allting, hur det egentligen ser ut. Jag tycker det är så konstigt. Inuti mitt huvud ser jag våra orangea tapeter och den mörkgröna plastmattan. Tre tandborstar i två blå muggar. En fläckig spegel. En tvål och en skål med badkulor på handfatet. Lampan över badrumsskåpet som blinkar till ibland, liksom en huvudvärk. Tvättmaskinen som surrar.

Hem. Jag cyklar.

Där är vårt badrumsfönster. Där är vårt cykelställ. Där står två damcyklar, en röd och en grön. Där är vår portuppgång. Jag cyklar förbi vårt badrumsfönster. Jag cyklar förbi cykelstället, jag cyklar förbi portuppgången, jag cyklar mot en gångväg där mopeder inte får köra men mopeder alltid kör. Där cyklar jag. Det blir nedförsbacke och jag slutar att trampa. Allting är suddigt. Allting är dimmigt. Klockan har slagit morgon och jag borde vakna nu.