Jag far över sorg, över moln och skam
och följer i spåren där vinden går fram
uppöver de nordliga landen
där allting är frihet och frusen mark
där viljan är god och själen blir stark
och eviga kärleksbanden

ty så är det väl i Norrland, säg,
dit vinden mig blåser, dit glädjen far väg
och renarna flyger och fara.
Jag sitter och rider på glädjens ren
ej någonsin mer ska jag vara allen
bland fjäll och bland källor så klara