Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Berättelsen för "vuxna barn" - och mindre barn - fortsätter


Siri och Saga del 5

Siri träffar Saga.

En mycket tidig morgon, då dimman låg tät utanför prästgården, väcktes Siri av att en röst, som tycktes komma någonstans inifrån hennes eget huvud, viskade:
- Siri, här är jag! Utanför fönstret. Var inte rädd! Kom nu, Siri lilla! Kom och lek med mig!

Siri satte sig yrvaken upp ur sängen. Vem hade kallat på henne?

På något sätt lät rösten välbekant. Som om Siri hört den hela sitt liv. Ja, kanske ännu längre.

Siri steg upp från sin bädd och försökte titta ut. Dimmorna böljade fram och tillbaka i trädgården utanför. Det gick knappt att urskilja något alls. Men plötsligt, när det blev en liten reva i molntäcket, såg hon att det stod en liten flicka längst bort i trädgården. Siri trodde att hon var i hennes egen ålder. Flickan hade mörkt hår och svarta ögon. Och den sötaste lilla vita kjol, som Siri någonsin sett.

Flickan log och vinkade mot henne. - Kom och lek med mig, Siri! Jag finns härute. Jag är Saga. Skynda dig!

En envis fluga surrade på fönsterkarmen. Men det märkte inte Siri. - Jag kommer, ropade hon, utan ord. Och så smög hon sig nerför trappan så tyst hon förmådde. Siri visste att ett av trappstegen knarrade och var noga med att undvika just det. Men det hade nog inte spelat någon roll. Prästens snarkningar genljöd inifrån hans sovrum. Så det var knappast någon risk att han skulle vakna.

Plötsligt var Siri utanför huset och stod någonstans i skogsbrynet. De hotfulla dimmorna smög sig allt tätare kring henne. Först kunde hon inte urskilja någonting alls. Vart hade Saga tagit vägen? - Saga, var är du, ropade hon. Jag ser dig inte. Saga!

Nu hade Siri inte långt till tårarna. - Här är jag, sade en röst i närheten. Kom Siri och lek med mig!

Plötsligt stod Saga alldeles intill henne. - Vad du är vacker, sade Siri. Blygt, utan ord. Ord behövdes inte här.

- Och vad du är söt, lilla Siri! Välkommen till min värld! I den här världen kan du bara tänka en sak, så hör jag, vad du tänker. Och alla dina önskningar blir genast uppfyllda. Du kan tala med djuren och växterna bara genom att tänka. Kom, så prövar vi!

En liten ekorre med stora vänliga ögon satte sig nyfiket alldeles intill dem. - Hej, sade Siri. Jag heter Siri. Vad heter du? Förresten vet jag det redan. Du heter Kurre, sade Siri. - Bra gissat, svarade ekorren och skyndade vidare uppför en trädstam.

Hand i hand gick de båda flickorna allt längre in i skogen. - Vad är detta för en värld, frågade Siri. Det är ju inte Sjumilaskogen i alla fall. Och vem är du?

Men Siri visste, långt inom sig, svaret. Jag är Saga, din syster. Detta är min värld, Siri. Jag är soldotter och du måndotter. - Hur länge har du bott här, undrade Siri. Men också nu visste hon vad svaret skulle bli. - Alltsedan du och jag föddes, Siri. Du hamnade på jorden. Och jag kom hit. Vår mor Maria bor också här. Fast henne kan du inte få träffa denna gång. - Varför inte, frågade Siri sorgset. Jag har ju längtat efter mamma hela mitt liv. Och på något sätt har jag VETAT att jag haft en syster, fast ingen talat om det för mig.

- Siri lilla, sade Saga. Det är så mycket människorna inte förstår. De tror att världen de lever i, är den enda. De misstar sig. De tror att alla ägodelar ska göra dem lyckliga. De tror fel där också. De tror fel i nästan allt. Endast när de visar kärlek, tror de rätt. Och alla människor, varenda en, har sin bestämda uppgift att fylla på jorden. Antingen om de bara lever ett ögonblick eller blir hundra år. Och alla är precis lika mycket värda. Var de än bor, vad de än gör och hur de än ser ut. Naturligtvis är det fel att göra andra illa. Men det finns förlåtelse för alla dumheter och fel, som människor hittar på. Det finns någon som har tagit på sig deras misstag. Men alla har mycket att lära. Kärlek är det enda, som behövs, egentligen. Och alla har sin egen väg att finna Gud.

- Finns Gud då, frågade Siri. - Vad tror du själv, sade Saga med ett litet leende. Den som söker finner. Kom nu, Siri, så går vi vidare in i min värld.

Flickorna vandrade in i den underbara skogen hand i hand. Plötsligt ropade Saga: - Kom, så leker vi! Och som de lekte! När Saga rullade runt i luften gjorde Siri likadant. Det behövdes bara en önskan att sitta mitt uppe i en trädkrona. Vips, så satt man där!

- Detta är verkligheten, tänkte Siri. Det är livet på jorden som är overkligt.

I Sagas värld kunde man göra precis allt vad man ville. Utom en enda sak: man kunde inte skada någon.

- Snälla Saga, bad Siri bevekande. Låt mig alltid få stanna här. Detta är mitt rätta hem, precis som ditt. - Lilla Siri, svarade Saga. Du har så mycket kvar att uträtta på jorden. Det måste du göra först. När du är klar med det, får du också komma hit. Och stanna här för alltid. Jag lovar. Och kom ihåg: jag är din skyddsängel så länge du lever. Inget verkligt ont kan skada dig. Farväl för denna gång, Siri. Vi ses igen. Och så var hon försvunnen.

- Saga, ropade hon förtvivlad. Vart tog du vägen? Saga!!

Plötsligt märkte Siri att hon stod utanför prästgårdens stora ytterdörr. Hon öppnade den försiktigt. så att den inte skulle gnissla på sina gångjärn. När hon smög uppför trappan, glömde hon att undvika det förargliga trappsteget, som alltid knarrade. Men det var ingen fara. Prästens snarkningar lät, om möjligt, ännu starkare nu än när hon smugit ut.

När hon nådde sängen somnade hon omedelbart. Med kläder på och allt.

Kyrkoherde Lars Synnerström vaknade mitt i en av sina kraftigaste snarkningar. Han kände på, sig att han nog borde titta till Siri och gick uppför trappan.

- Ojojoj, lilla Siri, sade prästen vänligt. Du har lagt dig med kläder på och allt. Men jag ska hjälpa dig av med dem.

- Var är Saga, min syster, frågade Siri sömndrucket. Vi lekte i skogen för en stund sedan.

Prästen Lars Synnerström kände hur huden knottrade sig på honom. Hur kunde Siri veta något om sin syster? Ingen hade, vad han visste, berättat förr Siri att hon haft en syster.

När han lugnat ner sig en smula sade han, med så stadig röst som möjligt: - Siri lilla, lägg dig nu och sov. Vi får prata mer i morgon.




Prosa (Roman) av baruk
Läst 557 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-03-04 18:24



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

baruk