jag kan se fram i intiden

där vi är i huset i snögloben

ett litet litet barn slår sig snart igen

och två barn gråter,

en kvinna irrar varv på varv med

en trasa i handen

men det verkar aldrig riktigt bli rent

annat än tillfälligt

en man tycks smalna av

mer för varje dag

'jag tror jag mår

lite bättre, idag

mår jag sämre'

om nätterna, om morgnarna

om kvällarna skräller hostan

och de små barnens näsor

rinner och det stora barnet

häver ibland ur sig saker om

skolan där alla bråkar

men vill inte prata om dem

utan tycks ständigt skriva

på nya önskelistor

medan en kvinna och mor

går runt med en disktrasa

och önskar sig något annat