Mindes plötsligt
När jag kom hem
Varför jag en gång åkte

Känner mig som en tyngd på
Allas axlar
Men jag älskar er så
Jag packar min väska igen

Önskar mig mest av allt på jorden
En trygg plats
Fina möbler och
Lite frid

Lite vardag i slentrian men
Jag står med väskan på perrongen
Vet ingenting
Det ligger så mycket sorg över allt här
Jag är dimman
Det tjocka grå molnet
Över hela staden
Så jag kliver på tåget
Tar med mig min smärta
Långt bort

Likt djuret som lämnar flocken
För att dö
Flyr jag
Med min sjukdom
Tryckande i bröstet

Orkar inte
Hålla fasader och sken
Spela någon slags tapper roll
Så jag gråter
Men har iallafall vett att
Göra det ensam
Aldrig be om hjälp

Jag är så jävla rädd för att inte
Bli älskad
Att istället bli
Nekad
Ohörd
Ignorerad
Bortprioriterad
Och glömd

Så jag säger inte hjälp mig
Snälla hjälp, hjälp, hjälp
Jag säger inte ens
Ska vi ta en fika?
Längre

Så jag tar mig långt, långt bort
För att aldrig mer
Kunna bli bortvald

Väljer en gång för alla
Min egen sorg
Framför allt