När Lill-Nisse Johannes vaknade på morgonen
var det alldeles tyst. Ingen var uppe ännu, allt
var så stilla. Bra tänkte han, då är det bara att
ligga och dra sig och inget annat göra och sen
precis när han skulle vända sig om för lägga sig
på andra sidan, då hörde han inom sig liksom
klockor, som ringde något så ljuvligt och när
han sen förstod vilken dag det var, då höll
han på att få slag det var ju:

**********J*U*L*A*F*T*O*N***********

Oj tänkte han, han hade försovit sig! Attans!
Han, som skulle var hjälpnisse åt den Mäktiga
Jultomten. Häromdagen hade han fått veta vem
Tomten egentligen var, det var Ford-Chefen! Bara
han hörde hans namn darrade han. Det var en farlig
man, det värsta var hans motto: Bli på gott humör,
Ford kör så, som alla gör!


Men egentligen var det ju inte hans fel att han
försovit sig! Det var ju grannbarnens fel, de brukade
ju väcka honom med sina skrik, när de purrades för att
gå upp, men just idag höll de tyst, när han så väl hade
behövt höra deras "väckarklockor" ringa. Men då hördes
ifrån dem inte ett ljud, inte ett enda knyst! Typiskt!

Men han skyndade sig upp, åt lite kall gröt från igår
drack på utfarten en vattentår, nu var det bråttom!
Gottom tid det hade ju inte han!

Han sadlade sin lilla ponny, red sen i sporrsträck
mot Tomtehuset! Och när han kom fram ställde han
sin lilla ponny vid skogsbrynet bakom ett träd. Han
visste ju också vad Ford-Chefen tyckte om små hästar.
Så det var lika bra att den inte syntes alls...

När han kom in på gården såg han till sin häpnad att
alla Nissar höll på att lasta av bilarna. Julklappar stod
i travar runt om fordonen! Han fattade ingenting. Tomten
måste ha blivit galen. Och nu tömdes Tomtens bil inför
hans häpna ögon. När han kom fram till den var den
helt tömd!

Men mitt i alltihopa, som han tyckte var rena
galenskapen, då glömde han sin rädsla och skrek till:
-Vad tar ni er till! Är ni inte riktigt kloka! Ni skall väl
inte då lasta av! Ni skall väl lasta på!!!
Då vänte sig Tomten till honom, tittade ner på honom
med tårfyllda arga ögon och sa:
-Först och främst kommer du försent! Sen tar du ton
är det rim och fason ifrån en så liten person! Du ska
veta att all bensinen är slut, varken den eller olja finns
mer, så du förstår det enda vi kunde göra, det var att
lasta av bilarna nu när vi inte med dem kan köra.! Och
du, som tar dig ton mot min Tomteperson, har kanske
ett förslag, hur vi skall få ut klapparna till barnen idag
så du tänk nu till ett tag...

-Oh ja, sa Lill-Nisse Johannes, vi kan ta min ponny!
När Tomten hörde detta fick han mitt i eländet ett
skrattanfall och höll händerna om sin äkta stora
runda mage! Och sa: -Din ponny! Den kan väl på
sin höjd dra en klapp... -Men, fortsatte Lill-Nisse,
min pappa har minst 100 ponnies, han kan komma
hit med alla, och då får vi nog ut alla klapparna
till barnen i rätt tid... Och min pappa han har
också ett valspråk!

Tomten tittade förundrad på den lilla knattenissen...
Han var kanske inte så dum ändå! 100 små hästar!
Det var värt ett försök! Så han sa till Lill-Nissen:
-Ja vi får väl pröva med din fars hästar! Vi har
inget annat val. Men vad går de på då?
-Vatten, som rinner i bäcken, gräs som finns på
ängen och den blir sen för en ponny den sköna
sängen! Och hör på vårt motto Tomten, vad säger
du om poängen: Var ponny ger oss kärlek och money!

Tomte skrattade till igen! Och...

För första gången hördes det i Tomtens skratt lite
glädje och han frågade igen: -Nån smörja behöver
väl en ponny? -Javisst, sa Lill-Nissen, då använder
vi olivolja. Tar lite i handen och stryker med den över
ponnyn där det stramar och musklerna känns spända,
efter en sån rundsmörjning är ponnyn "fit for fight" igen!

Nu skrattade Tomten rakt ut och sa:
-Jag har då aldrig hört på maken, som jag ser saken
så olivolja har man till matlagning, inte till kroppen!
-Oh nej sa Lill-Nissen, olivolja har på sår en läkande
effekt och hemma säger min pappa att om det behövs
kan den även användas till saken, till den är den toppen!

Tomten drog då sin hand eftertänksamt runt hakan
och såg på Lill-Nissen och sa sen till honom:
-Rid hem till din pappa och hör efter om vi kan få låna
hans ponnies... Vi har inget annat val än att göra
ett försök...

Så Lill-Nissen red hem i full fart, pappan vidtalades
och sa ja till att låna ut sina ponnies för vad gör man
inte för barnen och fler folk kallades in för att hjälpa
till att lasta alla vagnar, som småhästarna skulle dra...

När alla de hundra vagnar var lastade och de små
hästarna stod selade och klara framför vagnarna med
smånissarna på ryggen och i täten satt Tomten på ett
stort vitt fullblod, lysande grann i sin röda guldkantade
rock, så bar det av i en fart. Men då tänkte Tomten till
hur i allsindar skall detta gå utan bil. Det var nästan så
att han ångrade sig. Men hästen var ju fin men han
tänkte ändå det kunde gå åt pepparn alltihopa...

Så dök det första huset upp... Barnen, som hört ljudet
av alla vagnar kom ut, häpnade skrek och skrattade,
som de aldrig gjort förr... Även vuxna gick dem till
mötes, det hade aldrig hänt det heller! Klappar, som
lämnades över, togs emot med glädjerop! Detta var
ju så roligt, så kul, det här var en jul de längtat efter
att få var med om och de små hästarna fick både
vatten och havre, ja räknade man riktigt noga
så fick de tre klappar...

Och så fortsatte julklappsresan. Den gick liksom
i ett triumftåg ifrån hus till hus. Överallt mottogs de
emot med hurrarop och glada vinkningar av barn
och, som sagt även av vuxna...

När de sen kom hem igen, gick Tomten sin vanliga
runda och var jätte glad att allt hade gått, som smort
glatt och fort det han aldrig hade trott.Men den där
Lill-Nissen var egentligen i sin litenhet en, som
verkligen kunde tänka i stort...

Vad skulle han utan honom gjort!!!

Så när han gick där och tänkte och njöt att allt hade
gått så bra vad fick han då se, jo i vagnarna på botten
där låg klappar kvar... Attans!

Nu hade någon blivit utan! Detta var inte bra alls...

Han kallade ihop alla Nissarna igen för att höra
hur detta kunnat hända, nu måste de kanske
köra en ny vända....

Då berättade Nissarna att det var klappar, som de
hade fått av folk, faktiskt första gången det hade hänt
att de med egna klappar återvänt...