Den gamle poeten satt i sin vrå
skrev dikter och vers och tänkte som så:
vad är det som händer, ja säg, vad som sker.
Jag känner mig inte densamme mer.

Det finns något jag tänker på i denna natt,
en syn, en hägring jag aldrig fått fatt.
På herdar som lyssnat till himlasång
på någon som viskar: det hände en gång

att änglar i natten sjöngo om fred,
om ett barn, som sändes till jorden ned
för att jag skulle hoppas, få glädje och frid
och få vila i själen för evig tid.

Men hur få ro i en värld av nöd
vid tanken på barnen, som saknar bröd
och bomber, som plånar all världen ut
och våld och förödelse utan slut.

Men rösten jag hörde så tydligt i natt:
"I en krubba i stallet du finner en skatt.
Så skynda dig dit, och ett under dig sker
du ska aldrig igen bli densamme mer".

Den gamle poeten blev plötsligt så glad,
från papper och penna han hasta åstad.
Och barnet, med strålande ögon två
det log så milt emot honom också.

När han återvänt hem helt förändrad han var,
tron, hoppet och kärleken inom sig han bar.
Han fick det som gåva, han öppnat sin dörr.
Han började skriva, som aldrig förr.