Det var när jag som minst anade det
som jag fick syn på dig,
du kära spricka,
du som har slingrat dig längst min vägg
hela din livstid
och aldrig någonsin
kommer kunna komma någon annanstans

Det var en tanke som slog mig
ingen insikt utöver det vanliga bara
en känsla
kanske är du och jag rätt lika
kanske kommer även jag bli en spricka
på livets vägg
för alltid märkt i kanten

Det var en natt med isande vindar
som du och jag stiftade bekantskap,
kära spricka,
men jag vill inte tro att vi spruckit för evigt
jag ska läka dig med målarfärg
och mina händers beröring
kommer alltid hålla dig varm

Det blir en morgon med solsken igen
fast ingen av oss kan se det
mitt i mardrömmen
och jag tänker inte nöja mig med
isande vindar och hagel
och en dag kanske vi spricker igen
men då ska det vara av glädje.