Först föll domen
och i väntan på bilan
fastnade svadan i gommen:
Försvartal, nej, tack, det har jag förträngt
och därmed min vistelse bak murarna,
tämligen förlängt.

Och den muren? Ett korthus i evigheten
men här och nu en stenålder från friheten
slår jag min osynliga luta med darr:
Kvar i papperskassen, stolthet och inte ett barr
och därmed bli man föga respekterad
snarast en tidens narr.

Min svada har jag betalat
med främlingskap och distans
mostrarna viskar på avstånd:
Sans! Sansa dig, och rätta dig i ledet
det finns inga respiter idet skedet,
var mitt obeaktade svar.