Jag står vid veden och barkar med yxan sådant som är för tunt för klyv.
Efter snöblask och dimma klarnar det nu från nordväst och snön får slöja av fras.
Min utsikt är fantastisk. "Världens vackraste vedplats!" brukar jag hävda (och ingen har hittils sagt mig emot). Det är ängar och klippor, öar i en havets fjord. Vi vetter mot söder, så idag har jag sol.
Yxhanden går och den färdiga högen av nästaårsved växer.

Först kommer två sångsvanar över däruppe i solguldet. Deras röster sjunger -men vingarna är nästan stumma.
Sen kommer fem knölsvanar. De är stumma men ändå hörs det på långt håll att de närmar sig. Deras vingar talar. Lågt flyger de och det näbborangea lyser och ängladräkten nästan bländar mig mot det himmelsblå.
Med sänkt yxa och öppet sinne tar jag in dessa häftiga fåglars färd mot Danmark. De söker isfritt vatten och om en timme är de framme på andra sidan Skagerak.

Inom mig sjunger jag med i vingpenns-ackordet. Svanvingar brusar inte bara. De sjunger. Och det tycks mig som sjöng var och en på sin egen ton, med alldeles säregna övertoner. "Här kommer jag!" Och tillsammans bildar de fem ett perfekt ackord. Kanske är de släkt. Kanske spelar de i familjetonart.

Och jag tänker: hade de tagit ett varv runt vedplatsen, ett varv eller två, hade jag hunnit hämta min klarinett och spelat med i vingpenns-dur.
Men jag hinner bara tänka tanken och vinka till fåglarna.

Och, tänk om jag kunde skriva melodier.
I svan-dur.