Människor är förutsägbara, och du börjar tröttna på det. Ständigt halkar vi in i det förgångnas energispår, som om detta ej är första gången som vi lever, det här livet. Men jag, jag behöver fortfarande att du tolkar mig.





Funderar. Grubblar över hur ofta det egentligen handlar om att vi är rädda. Vettskrämda för att inte trivas, när stunden kommer, när färgerna blommat ut, allt det som gror inom oss. Att bekänna inkapslade farhågor vore en befrielse, dock väljer vi oftast att sluta våra hjärtan, kväva den lilla ton som våndas.



Många själar har vi svikit, så många frön utav tillit, på väg mot ett varande i stjärnljuset. Åtrådde intensivt känslan igen, bleka strålar som väcker mystik, väcker lust. Förmågan att åter försätta bortkomna sinnen i fjädertrans. Och det tankelugnet, att barfota smyga över en ytspänning, det ville vi uppleva på nytt. Vi önskade oss nyknoppade kronblad som ej vandrar bort, ur tiden, blomster njutandes av att sträcka sig efter solstänk. Varsamma smekningar, som ej räds utav den tanken, den att dimdroppar må sina.



Ni bör ändock veta, era blickar når ej kärnan, ni är ovetandes om den längtan vi upplever. Intet är genomskådat, intet utav purpurflammor eller glödande tårar. Och det går ej att vara säker, för det är besvärligt att urskilja; misslyckas i tydandet av slingrande intentioner, beslöjad av rörelser och blickar, om vem det är som har vänt sig om.





Jag hade använt is och den dolk, vilken du stötte i min lunga. Blodet, det rinner fortfarande längs ryggen. Du förstår, sanningen pressas uppåt nu, mot molnen, den ryms ej längre här nere; i samma skikt som vi, irrandes emellan samma frekvenser. Därför undrar jag inte längre, brukade fundera förr över det där sättet att tala på, varför de sa saker, så som de ej var. Visst var det sant, det som du ville varna mig för, även om det är plågsamt att acceptera; det är lättare att intala sig själv att man aldrig fick chansen, än att erkänna att man hade den, utan att våga.





Ni väljer möjligen att inte lyssna, när vi längtandes beskriver hur ni förde oss in i kärnan, ut i varandets spektrum. Det var fyllt med skiftningar, nyanser och toner seglandes runt, runt i tystnaden. Och hur glöden kunde spräcka ett svart hölje runt bröstkorgen; utav allt som vi trodde var dolkar fastgjutna i tjära, riktade inåt. Ett bultande lager som kvävde, detta bleknade med ens i magin av drömmar och impulser. Vi hade ej skymtat kaskaden av skimmer, aldrig känt dofter av blommig honung förut. Och den känslan i kroppen, en fjärils vingslag emot kinden, vi känner den fortfarande när vi sluter ögonen.



Och ni är inte medvetna, men ni envisas med att lyssna till klagosånger från dessa genomskinliga själar, de sköra liv som menar att någonting saknas, att ni lever förutan. Men kärlekens begynnelse bor under gråten, under revbenen. Känn oss, hör oss. Vi ber nu, ge oss förtroende, för ni blåser alltid styrka i vårt blomster, trots att ni ej närvarar för att avnjuta dofterna och saften från solmogen frukt. Vi ber nu, ge kraft åt era egna toner.





Visionen blev dock aldrig verklighet. Hon behärskade en mångfald utav yttranden, ord som spreds utefter dina känseltrådar. Kristallina uttalanden såsom mina splittrades i spänningen oss mellan. Hennes händer höll blommor vid liv, den smekande känslan var varmare och fingertopparna följde varsamt dina linjer. Nu finner jag mig själv saknandes, någonting som jag blott har kunnat uppleva inom mig.





Vi har inga förväntningar längre, oräkneliga har krossats på vägen hit. Ändock ger vi utav alla krafter, ja, det finns ej någon mening i att bevara frön av känslor. De tillåts växa i avskildhet, spira utan någons bevittnande, för att sedan låta kronbladens färger blekna och förmultna. Har ingen spegel som visar vilka vi är längre, den vi ser är krackelerad, vill ej heller kännas vid reflektionerna.





Jag låter mitt hår växa nedför ryggen, inga spår kommer avslöjas av det som en gång kunde uppnås. Barfota strövar jag på stigar som trampats upp för vår skull, ständigt vandrar själen allena. Och aldrig, aldrig kommer jag erkänna detta för dig. Kanske upplevs min känsla likt förälskad, lika möjligen som glöden bakom det stjärnljus du skönjer, fortfarande är vid liv.





Att älska, är att våga förlora. Älska är att känna modet, styrkan att vinna. Blott i ovissheten, kan sanning och mening visa sin sköra skepnad. Sök ej med lykta efter den låga som brinner, nej, tillåt mörkret. Och kom. Kom till oss med era floder och skyfall, snälla, berätta om vindens toner och om hur dessa lyser utav solstrålars dans, hur stjärnskimret alstrar kraft. Under dessa ögonblick förmår vi glänta på hjärtats dörr, mäktar vi med att låta sinnet öppnas inför sanningsvibrationer ovanför. Inför fragment av känslor, små tankar som skulle drunkna om de blev sammanförda till en fullständighet. Dessa träffar kärnan, blott var för sig.



Infraröda vibrationer spänner sin båge åt vårt håll. Trots detta litar ni ej på oss, när vi täljer fram de ord som berättar om ett varande som är på väg, det vibrerar i våra leder, men orden eldar ni upp för att värmen ej ska ge vika. Kan dock inte hänföra er mer än såhär, men vi begråter ej varandet. Allt har nu trängt in till bröstet och revbenen skälver, dimdroppar skymtar bakom skygg iris. Ni behöver ej tro, vi finns hos er i omärkligheten, bara blunda, vi ska bevisa allt.