Det är något visst med ljuset. Det är något speciellt med knoppar som strävar. Alla ser, men få vågar lita på att de klarar av mötet. Det är något unikt med människor, de som försöker, de som ständigt strävar lite längre. De vågar. Och varför skulle någon behöva tvivla. Allt finns. Just i den stund som vi inser att det räcker, då rinner osäkerheten bort i intigheten.



Du har oräkneliga leenden och jag förstår dem inte alltid. Avsikter och rädslor lyser ej igenom din blå iris, de vill nog förbli i dunklet. Så oron utav allt som döljer sig där, den ekar i mina tankar. Men det är någonting visst med undran och längtan, för de hungrar alltid efter mer. Och ytliga svar räcker inte när kärnan törstar efter sanning. Bekräftelse är en lömsk skugga vi alltid behöver leva med.



Dock finns en svag viskning. Den lyssnar hon inte på. Det finns ett hopp i all förtvivlan, men det är för svagt för att hon ska tro. Hon vågar inte ännu.



Jag klarar inte av ovissheten du bjuder på, står ej ut med svar som svävar mellan horisonter, mellan världsdelar. Önskar att längtan gick att kväva, för allting sitter så ytligt, hjärtslagen vill inte lyssna till viskningar från det undermedvetna. Allting har sin tid, allting har sin plats. Alla klarar ej av intensiteten i närvaro. Förlåt mig, för mina tankar vandrar iväg, de drar mig ur våra ögonblick tillsammans.



Nuet är för skört för att delas in i strofer, ögonblicken är för lättskrämda för att våga för mycket. Hon känner att hon vill tänja på gränser, vill försäkra sig om att den närvaro hon känner är sann. Men de behöver välja samma verklighet, de behöver stå på samma mark innan de kan gå vidare.



Så dimdroppar sipprar ut även denna gång. Fortfarande känner kroppen igen saltet. Sötman utav blommande värme blir ännu en illusion, nektar smeker någon annans känseltrådar i min fruktan. Och frustrationen. Maktlösheten. Känslan av att detta kan tas ifrån mig än en gång, den river i själen, den släpper åter demoner in i sinnet. Där inne förtär de min tillit som så många gånger förut.



En kyss, en beröring, den där känslan utav fulländan, den når inte dit hon vill. Inte än. Varsamma smekningar längs ryggraden, fingrar i håret. Varma ord som långsamt stryker bort världen utanför, formad med en varsamhet som tröstar i stunden. Det växer som blommande dofter längs känseltrådar.




Hon undrar vad det kan vara som skrämmer bort sanningen. Vad gör att starka energispår ej kan ändra riktning, inte kan byta fokus. Som att hon söker sig till osäkerhet, tyr sig om och om igen till melankoli och mörka dimmor. Alltid. Kanske att hon med denna intensitet utav vilja tränger undan de dofter som smyger sig nära, med sina yviga vindar viftar hon bort energier som växer mellan människor. Det är en konst att bara andas och ta in i hjärtat.



Hon vill välja tillit. Hon har gjort det förut. Och hon har egentligen inte någonting att förlora.



Men allt jag vill fråga, alla undringar som kommer med känslor, med blickar och sipprar fram genom leenden.. de är komplicerade, vi gör det komplicerat. Så låt oss lysa utav månljuset, det bedrar kanske, gör oss galna, fullkomligt blinda för sanningen. Men han verkar höra det jag ej lyckas forma till ord, han verkar känna mina ömtåliga försök till att nå lycka, det himmelska som vi alla har tillgång till. Och han känner doften utav rosor när vi är nära varandra, jag som inte ens visste om att jag blommar.



Visst njuter hon alltid utav tonerna, utav de dofter som tränger in i kärnan när själen växer. Hon är dock beroende utav refränger, hon behöver någon som alltid kommer tillbaka.