Det finns barn som lämnar djupa spår i själen, fotspår i hjärtat liksom, det är de barn som når kärnan. Det finns blickar som tycks berätta om en visdom långt bortom ord.


Hon påminde mig om livet, för det är så lätt att vi glömmer, att vi springer genom dagarna i tron om att allt kommer fortsätta vara som det är. Det är så lätt hänt, att vi glömmer vad som är viktigt, att vi förstorar upp obetydligheter och tycker synd om oss själva.


Hon gav styrka till den lilla rösten i mig, den som skriker sig stum så ofta. För den ropar många gånger för gäves. Den gör det, så länge vi inte vill se hur skört livet är och hur mycket glädje vi kan känna om vi bara tillåter oss att beröras - och hon berörde. För hon hade en närvaro i ögonen som trängde in genom skalet och tvingade tanken in i sanning.


Det gick inte att blunda för det faktum att jag är lyckligt lottad som människa, att det mesta som jag förstorar upp till problem i mitt liv är resultaten utav rädsla, oförstånd och slentrian.


Hon har om och om igen tagit mig tillbaka till närvaro och vördnad, för man kan inte känna något annat, om man på riktigt förstår vilken gåva det är att få leva.