Tusen stormar avlöser varandra och de är ej nådiga. Ibland anar jag, kanske inser, att allt detta som pågår i mitt inre, att det egentligen inte ska kunna få plats i en och samma människa. Ofta tror jag att höljet ska brista, för kylan försvinner inte, trots alla vi som ber om solvärme. Vi bönar efter strålar i alla färger och vi undrar om någon lyssnar.



Trots detta, växte känslan utav dig som en lilja i frostvåren. Helt utan yttre krafter, helt utan manipulation eller förtvivlan. Plötsligt flammar glöden och utur ingenting växer allting. Och jag bad dig, "Viska, käraste, ty det är så som själar möts".



Men du suckar, du blundar och jag begriper ej varför. Jag ber dig, berätta om dina mörka skuggor, säg mig varför du tvekar. "Onda tankar smärtar då de passerar läppar", säger du, "och dimdroppar lägger sig runt hjärtats känseltrådar". Och visst är det så, ty det krävs mod för att våga känna allting. Förlåt mig, för jag vet inte om jag är stark nog ännu, spegelvända intentioner är svåra att tolka och vi ser bara varandra. Vi ser bara oss själva. Men jag har ingenting att förlora på att chansa, på att ge allt.



Nya språk och ny förståelse, du förde in något orört. Så riv det gamla, förinta allt som redan krossat hjärtan, som redan förvillat och förvirrat. Du måste inte orka med det igen. Och det hjälper att gråta, låt ingen någonsin övertyga dig om något annat.

Bara jag kände dig bättre, då kunde jag tolka dina nyanser. Nu, med dina händer i mitt ansikte, förstår jag ej vad de säger, bara mina egna sinnen talar.



Men snälla, säg inte att det är jag som tar avstånd, som hesiterar, säg inte att det är mitt fel. Jag orkar inte vara den som städigt förstör. Så knuffa då hjärtat före i stället, tveka inte kärlek, tveka aldrig inför tillfällen att älska. För du, du behöver lära och acceptera detta; ty det finns bara drömmar och hopp, det finns ingen större verklighet. Ingen sannare framtid existerar, än den vi ber om.



Och du bör veta, det är sättet som du griper tag i det som faller, det är på alla de sätt som du vill. Hur du åtrår, hur du älskar och längtar. Du lever och låter njuta av livet. Snälla, rör vid mig igen, jag vill känna dig i höfter, läppar i nacke och längs med ryggens krökning.



Men jag förstår, kan alltid urskilja ditt behov, hur du behöver någonstans att vila, men inse hur jag räds det vita i dina ord, i dina förklaringar. Känslan av att bli avvisad kan komma i så många former; som hur jag inte tillåts somna i ditt knä, som när jag tittar och du ej ser tillbaka.

Så vi ber om tid, låt då även mig få tid att kämpa mot spöken som kontrollerar mitt huvud, mot demoner som styr min kropp, de som ofta väljer vad jag visar. Ty smärta kan komma i ljuvare former, än min starka svaghet att tro, att så förtvivlat vilja tro på människors goda intentioner.



Och ibland är det svårt att höra vad du säger, ibland när jag ser i dina ögon, då lyssnar jag på något annat; droppar av honung som leker i din blick, smekningar längs mina linjer och jag ser att du njuter, att du lyssnar på fnittret som leker i mina trådar.



När euforin har landat får vi tillfälle att se det verkliga. Snälla tro mig, ty du är för klartänkt, alltför intelligent för att äga ett sådant känsligt hjärta, du vet att konflikter sker dagligen, jag ser dem i din blick. Detta, käraste, är vad som låter dig lida, mer än något annat. Och egentligen vet du vilken röst som du bör lyssna på.



Kärleken finns här ändå, vad vi än bestämmer oss för, var vi än väljer att se. Det spelar ingen roll vad vi själva tror, ty allt existerar, oberoende utav våra illusioner. Alla kämpar vi vår egen strid, alla leker vi oss igenom våra egna liv. Vi kan inte hjälpa varandra, hur mycket vi än önskar. Men vi behöver nu tillsammans lära oss hur, hur man behåller en värme.