Dina drömmar var stora för länge sedan, de krymper ju närmre du kommer. Du vill inte riktigt se eller erkänna. Men egentligen var det inte så här, inte alls så här du hade tänkt dig. Stenar växer under din vandring; du skrapar knän, halkar i bäckar, missbedömer avstånd mitt i språnget. Ibland förnekar du varje möte som betyder något, men detta är för att du inte inser att allting leder dig rätt.



Ack, min vän, så långsamt vi lär oss; detta leder in i rött virvel, mörk dimma och vi tampas med tjära, med dimdroppar. Tänk om vi visste, tänk om vi kunde förstå varandra, nej, tänk om vi förmådde tolka oss själva; allt det där som kastar mig mellan yta och djup, mellan sjöbottnar och natthimlar. Ibland brinner lågan så stark att jag inte står ut, men hur många gånger jag än tittar mig i spegeln, finns jag fortfarande kvar.



Och alla mörka stigar du tar, alla spår du följer där giftiga klor sträcker sig efter darrande hälar. De suktar egentligen sällan efter fångst. Vi väcker upp allt det där själva och det lever, det gläfser och hugger så länge som vi hjälplöst stirrar på världen utanför.



Nej, meningen når ej ut till alla. Oräkneliga ger upp på vägen, som om det finns ett slut.



Chansa du, om du känner misstro, lura dig själv så gott du kan. Undvik du dina rädslor, omge dig med falskt liv, med tillstånd. Men ingen kommer lyckas uppfatta kärnan av det som du känner. Du måste inse att allting inte syns, även detta som du så tydligt upplever, alla ögon klarar inte av det där ljuset. Och tro mig, det finns ingenting att förlora på att välkomna rädslorna, på att låta ångesten koka tills den fullständingt avdunstat.



Mötet som jag åtrår återkommer gång på gång; ögonfärg skiftar men, ändå, jag vet att det är du. Vill skriva om dig, önskade berätta om gnistrandet i dina ögon, om lugnet i din bröstkorg. Hur du målade mig i honung och hur allt det söta läckte ut ur fingertoppar. Din röst, din energi, känns fortfarande i axlar, smeker rygg och mellan skulderblad. Jag vet det, närhet stannar alltid kvar. Du vet det, det finns ingen värld där utanför, det finns inga drömmar att längta bort till.



Var snäll och hjälp henne, för hon vet ingenting alls längre. Som lågan flämtar, som vågorna tvekar, så lever hon sitt liv. Kampen mot smärtan och rädslor, den andas genom henne. En gråt vibrerar i ryggen, den krampar, känseltrådar vränger sig runt varandra. Och där inne, längst där inuti där alla hon möter är inflätade, där alla hon träffat lämnat sina andetag, där skapas ett delirium utav öden. Panik gör att hon håller andan.



Världen, människor, drömmar och öden, allting finns i kärnan och kan bara komma ut, kan bara andas kärlek om vi släpper trådarna fria. Att känna styrkan, låta kärnan gro och blomma. Att uppleva elixiret i fullkomlig tillit. Vi är skapta för det, ingenting kämpar emot oss egentligen. Flödet kämpar inte emot. För när flödet smeker revben, runt hjärtat och upp i lungor, ut ur ögon, det är då som världen visar sin rätta skepnad. Vi måste andas in den, vi behöver lyfta blicken mot horisonten.



Men jag är ängslig ibland och emellanåt räds jag över att hoppet kan lämna mig, att förnuftet kan gå förlorat. Som om den sand vilken rinner i livets skålar avgör vårt öde, bestämmer när vi tillåts sväva. Och skuggor förvrider oss, skuggor förtvivlar oss, men alltid finns ett ljussken som vi kan välja att se. Trådar så spröda kan trots allt inte brista, hur mycket de än skälver och smärtar. Ibland kan man inte undgå att växa.



Det är det omfånget av styrka vi ska känna och jag vet, det är jag själv som ska stanna kvar. Är skyldig mig själv att våga. Som pånyttfödd kommer jag blodig ut på andra sidan, som om jag ser världen med outforskat sinne, med den magiska kraft att andas förtröstan. Själen berättar allting vi behöver veta, vi behöver blott lyssna, allt finns inom räckhåll. Tänk egentligen, det finns så ytterst lite som fullständigt kan förinta en själ.