Välj vilket språk du vill tala och snälla, sluta inte, för jag älskar att lyssna ända in i din värld. Men växla inte mellan dova toner och diskanter, för det gör mig förvirrad, snälla kräv inte utav mig att förstå ditt kaos. Det är dig själv som du överger när du sviker, tror inte du inser det. Men jag, jag kan inte sluta se.
Tonerna är ändå med henne när han driver, de överger inte ett bultande hjärta, de lockar tankar till att drömma vidare. De vet vad universum strävar efter. Men hon undrar var hon ska göra utav sina känslor, vill så fruktansvärt vara den som delar hans nätter. Vill vara den som möter alla hans drömmar, som ser honom vakna.
Så vem skall pressa dig in i kärnan, vem ska tvinga dig in i egna labyrinter, om inte du själv och alla du i dem du möter. Förlåt mig, det var ej rätt att angripa dig med dina skuggor; som att teckna åt en blind, som att förlöjliga någon utan tillgång till sanning. Åh, denna sanning.. Men vi kan aldrig värja oss mot vårt inre, vi når inte ut så länge vi flyr.
Hon är dock endast den hon föddes till. Ljusfolket, de som brinner i det okända, i det osynliga. De som glöder ännu när de sover; hon vill inte alltid se det hon ser, frustration växer utav klarhet, utav alla frekvenser av toner som skriker, som ber om att få bli hörda. Men hon kan ej välja åt någon annan.
Verkligheten kom ifatt dig, det händer somliga. Och det är du själv som låtit dig driva så långt ut från land. Skyll inte på någon annan, ty det kommer alltid finnas sådant som vi undviker att förstå. Så sluta skriv din ångest med rosenvatten, dofterna är ljuvliga, men de försvinner lika fort som dimdropparna når värmen. Du kan alltid försöka skratta åt skuggorna, men om vi blundar släpper vi inte in ljuset som vi behöver för att nå.
Och lita på henne. Vi kan alla nå.