Det var en strålande dag. Det var en sådan fantastiskt fin vårdag, som den vanligtvis bara förekommer i sagorna. Små moln dansade fram över himlen, och en ljum vårvind fick träden att susa. Jag hade bestämt mig för att ta en långpromenad den dagen. När jag gick ut genom ytterdörren vill jag minnas att jag vände mig om. Jag vill också minnas att allt var som vanligt. Skorna var inslängda i ett hörn, jackorna däremot var prydligt upphängda på krokar och hallspegeln hängde fortfarande snett. Nu i efterhand skrämmer det mig att allt kunde vara som vanligt, en dag då egentligen ingenting var som vanligt. Då kändes det däremot tryggt. Fast jag kunde ju föga ana att jag aldrig skulle få se det igen. Jag kunde ju omöjligt veta att min stund var kommen.

När jag gick där, på vägen bort från huset där jag levde, kände jag mig lycklig. Lycklig, som bara en naiv tonåring kan vara. Att jag med varje steg jag tog, med varje andetag som svepte genom mina lungor, kom längre bort från mitt liv, mitt hem och min tillvaro, var inget som fanns i mina tankar. Kanske var det bra, för annars hade jag nog aldrig vågat fortsätta.

Efter ett tag kom jag fram till vägen som ledde förbi vårt hus. Trots att vi bodde på landet var vägen livligt trafikerad. För några år sedan blev vår hund överkörd av en galen mopedist, och därför var min far högst ovillig att ge mig en moped när jag fyllde 15, man jag lyckades tjata till mig en. Jag tror min bror har den nu. När jag korsade vägen den dagen fanns inte Fido i mina tankar. Jag hade inte tid att tänka över huvud taget, för plötsligt kom en långtradare i alldeles för hög hastighet farande genom kurvan. Jag hade bara kommit halvvägs över vägen. Jag kastade mig framåt och åkte rakt ner i diket. Där blev jag liggande några ögonblick. Sedan reste jag mig upp, borstade bort smutsen från mina kläder, muttrade något om ”chaufför-jävel” och gick vidare. Jag vände mig inte om. Gjorde inte det som de flesta andra hade gjort. Nu är jag glad för det. Jag hade fått mitt livs chock.

Jag stod och tittade ut över hagarna när jag såg en okänd person komma gående uppför grusvägen. Jag blev lite förvånad, för det hade aldrig varit några främlingar på vår gård förut.
– Hallå där! ropade jag. Vem är du?
Främlingen tittade upp. Jag kan inte minnas att jag såg hans ansikte, bara att jag rös. Det var som om dödens vind plötsligt blåste över vidderna. Den blåste genom varje del av min kropp, som ingen annan vind kan göra. Främlingen tycktes oberörd, han rörde sig fortfarande inte. Till slut tog jag mod till mig och gick fram själv. Då fick jag se hans ansikte.

Det var ett gammalt ansikte utan rynkor. Så är nog det bästa sättet att beskriva det. Ögonen var grå, helt känslolösa, men inte onda. Han var inte levande, men han kunde ju rimligtvis inte vara död, för han stod ju där. Det bästa sättet att beskriva honom kanske: en levande död.

Ni har säkert redan listat ut vem främlingen var. Så smart var inte jag. Jag var aldrig särskilt snabbtänkt av mig.
– Vad gör du här på vår gård? frågade jag, och tittade lite på honom. Hans ögon tittade rakt in i mina. Jag fick en känsla av att han redan visste allt om mig.
– Kom, sade han. Vi tar en promenad. Jag nickade lite stumt. Ljudet hade nått mina öron, men hans läppar öppnade sig aldrig. Och då, precis i det ögonblicket, kom insikten. Den fick hela mig att skaka. För hur skulle ni reagera, om ni just insett att ni står öga mot öga med självaste döden?

Jag sparkade lite förstrött på en sten. Kikade lite åt höger, bara för att försäkra mig om att jag inte drömde. Nej, det var sanning. Realitet. Jag och döden, döden och jag, tillsammans på en smal grusgång. Han var inte som jag föreställt mig honom. Många säger lieman. Jag trodde mer som en dödsätare. Och jag, som aldrig är rädd, (eller ja, nästan i alla fall), kände då rädsla. Är vi inte alla, innerst inne, rädda för att dö?
– Är det du som är döden, va? frågade jag.
– Så skulle ni människor kalla mig, blev svaret.
– Är du ingen människa då?
– En människa består av kött och blod. En människa dör, jag är oändlig. Jag är bara en tanke, ett faktum. Vissa kallar mig också för Sanningen.
Jag tittade på honom. Försökte samla tankarna. Jag hann tänka: det är inte undra på att man känner sig lite överkörd när man just håller på att föra en dialog med döden. Då slog den andra insikten för dagen mig. De där förbannade insikterna.
– Överkörd! Skriker jag. Var det så jag dog?
Döden hindrade mig. Han höll upp en hand.
– Du är inte död än, meddelade han på sitt sakliga sätt. Vill du gå tillbaka till vägen för att se efter?
Jag gick så fort jag kunde. Jag ville se vad döden menade. När jag kom fram, insåg jag att inget skulle kunna ha förberett mig för den syn jag mötte.

Vem är beredd på att finna sig själv blodig, halvmosad och framåtstupande liggandes i ett dike på en tom landsväg? Svaret är ingen. Inte jag heller. Men jag måste erkänna att det är en speciell känsla att titta på sig själv utifrån, men det är synd att göra det när man ser så erbarmlig ut. Först tyckte jag nästan att det var komiskt, men sedan sköljde sorgsenheten in över mig. Var det så här jag ville att mitt liv skulle sluta? I en dikeskant? Var det så här jag ville att mina föräldrar skulle finna mig? Svaret är nej. Ändå blev det så. Jag tror att jag måste ta ett snack med ödet någon gång. För om man kan prata med döden, borde man väl kunna prata med ödet också.

Döden lutade sig försiktigt fram, och lade sin kind mot min blodindränkta bröstkorg. Han såg på mig.
– Du andas. Här har du beviset att du fortfarande lever. Du är inte död så länge din själ fortfarande vandrar runt på jorden. Men du är svag. Kom och lyssna.
Nästan ömt gick han bort från min trasdocka till kropp. Jag satte mig på huk. Jovisst andades jag, om än svagt. Jag ställde mig upp. En ensam tår letade sin väg ner för min kind.

– Kom, låt oss gå. Människorna kommer snart hit. Jag tror att det är bäst att vi drar oss tillbaka nu. Jag nickade stumt. Jag ska bort. Men vart? Livet efter döden fick en ny betydelse för mig. Eftersom jag stod och pratade med döden, kan han väl inte ha varit en händelse? Då borde det väl heta livet med döden snarare än efter.
– Kom, låt oss gå. Vi har inget att förlora. Tärningen är kastad.

Jag nickade. Jag var inte rädd längre. När döden tog min hand kände jag en värme spridas genom kroppen. Jag hade alltid föreställt mig döden hemsk och kall. Istället var den varm och personlig. Så fel man kan ha. Tillsammans flög vi upp mot det oändligt blå, genom de dansande molnen och den ljumma vårvinden, till det som numera är mitt hem. Jag blev bara 16 år.