Man hade lärt att Gud var snäll. Det sa man till det lilla barnet. "Gud är snäll".
Och det var ju okej. Om man nu inte också sagt: "Gud ser allt! Och du, pojke, du skall alltid vara snäll, så hjälper dig Gud!"
För där finns inordat inte bara hopp - men också hot. Varför då? Om nu Gud verkligen var snäll - behövdes då ett höttande finger!

Fast, vad var nu en gud för pojken? Han växte upp i en okyrklig miljö, men där gudar ändå på något sätt tycktes ha en plats. Var gud en han? Var gud en hon? Det föreföll oklart. Men pojken betämde sig för att Gud var en kvinna, en lång, vacker kvinna, som i fotsid gul klänning halvt osynlig för barn, men helt osedd av vuxna, stod i parken och skyddade barnen i sandlådeleken.
Han såg flera gånger hur denna fantastiska gudinna ingrep och hjälpte barn, när vuxna bara satt på bänk och pratade. Gudinnan tröstade och borstade sand.

Med denna gudsbild var pojken nöjd och kände att saken inte tarvade vidare resonemang.

Men pojken blev förstås äldre. Och en dag inträffade en avgörande händelse, som förändrade hans förhållande till gudomen.
Han såg som tioåring en pappa slå hans kompisar. Hårt, så det blödde, rasande, vrålande med galna ögon.
Pojken blev rädd och sprang hem.
Men värre blev det sen, när han råkade se hur pappan också slog sin fru.
Han slog mamman!

Från den dagen kände pojken, att Gud, den finns inte. Kanske gudar. Men inte Gud.
Och han fick lätt att ta emot sin egen mors ord:
"Du skall alltid respektera en kvinna. Du får aldrig slå. Slå ALDRIG!"

Långt senare, något märkt av livet, tänker han på sin mor.
Hon måtte varit en enastående kvinna. Hon fostrade sonen väl.
Och aldrig slår jag väl!
Tabu.