Min hustru är en ovanlig människa och det uppskattar jag mycket. Hon avskyr det konventionella. Vilket är befriande.
Som tillexempel det där med nyårslöften.

"Det är ju meningslöst", säger hon. "Meningslöst och patetiskt. Du minns väl hur det gick, när du skulle dricka mindre vin. Och jag äta mindre ost!"
Jag nickar och ser något skuldmedveten ut. Min hustru ler.
"Det slutade ju med sin motsats. För båda!"
Och nu skrattar hon.

Så därför ligger vi lågt med sådana konventionaliteter och lever våra liv i meditativ stillsamhet.
Likväl, förlidet Nyår, avgav min hustru - något till min förvåning - ett löfte.
"Jag lovar", sa hon, "att du, min man och make, skall laga all mat i minst två månader framöver!"

Tyst och stilla. Med spjuvrig min.
Och detta löfte var ett lyckokast! För hon håller det hela tiden och jag bara lagar mat hela tiden.

Det är väl sådant som är kärlek, antar jag.