På en väg gick vi ut, på tusen skingrades vi. Ändå är den ena människan så förvillande lik den andra mitt i sin synbara olikhet. Hur vi än i vår rebelliskhet försöker positionera oss, hitta vår egen väg, bort från Gud, bort från människor, kommer vi ständigt att återvända till samma plats som innan. Det är mörkt i världen och utan varken kompass eller lykta kommer vi som vilsna barn/får fortsätta gå i cirklar, samma stigar om igen och om igen, mer och mer desperata, mer och mer insnärjda i vårt eget nät, självbedrägligt lurade av samma irrbloss i tillvaron.