Det har gått en vecka.
Ingen orkar höra,
på min sorg.
Ingen orkar bry sig,
om min klagolåt.

Det har gått en vecka,
har jag inte kommit över
dig än?
Nej.
Nej.
NEJ.
Det gör precis lika ont
som för en vecka sedan.

Jag gråter konstant,
enda skillnaden är
att nu gråter jag på
insidan.
Måste le,
verka glad.
Det är sådan jag alltid
varit,
sådan folk förväntar sig att
jag är.

Jag har skrivit texter om att
finna kärleken.
Nu vill jag bara glömma den.

En vecka,
och du säger fortfarande
att du gillar mig.
Du vill träffa mig.
Men älskar din
flickvän.

Jag är på bristningsgränsen,
utnyttja mig!
Jag är beredd på smärtan,
så länge det innebär att
jag får hålla dig i min famn
igen.