Du sa förlåt.
Och glaset runt min mur raserades.
Skärvorna sköts in bland brickorna,
pickade, slet, rev.

Alla minnen kom upp till ytan.
Händerna som inte slutade röra.
Orden som tryckte, tjatade, gnällde.
Din arga röst.
Min undergivenhet.

*

En rygg,
vänd mot mig.
Så hård
så kall
så mjuk för bara en sekund sedan.

Mitt hat,
mot mig själv.
Varför kan jag inte bara vilja?

Varför vände jag det inte mot dig?

*

Vi sågs.
Mina ögon mötte dina,
och alla dansande kroppar kring oss
försvann.

Jag kan inte andas.

Låtsas att allt är okej,
att ingenting går sönder i mig,
konflikträdslan är enorm.

Jag vill att du ska känna som jag gjort.

Jag skulle kunna berätta varenda liten jävla detalj
om hur det, du, påverkat mig.
Om hur jag inte haft ett normalt sexliv sedan dess,
att jag fortfarande tror att mitt värde
ENDAST
ligger i min sexuella lust.

Men jag är för väluppfostrad,
till och med mot dig.

*

Du har någon ny,
vill skrika åt henne att springa så fort hon bara kan.
Gör fan inte mot henne vad du gjorde mot mig.