Förvirrat tog han
sin döde far om livet
och bar honom ut i natten
På en smal stig
sedan länge i glömska
av fötters tyngd
gick han
som för en evighet

Vid ån
bortom den fuktiga
mörka skogen
lade han ner sin börda
och slöt dess ögon
från mörker in i ljus

Ur fickan tog han
ett minne
en bild
och lät den fångas
av en tilltagande vind

Det var över nu

Han sjönk ner
över sin genetiske
halvbror
och lånade ut sina hjärtslag
till döden