Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

anknytning

 

 

 

du tappar mig
medvetet
och jag faller
igenom min kropp
ner i gruset

sedan håller du mig
tätt intill
och jag skriker


Fri vers av Issand.
Läst 776 gånger och applåderad av 16 personer
Publicerad 2010-01-23 23:16



Bookmark and Share

    Psalm
Anknytning låter ju som en smärtfri företeelse; det framgår i din text att det kan vara det mest trasiga av band - när det slits upp, töjs ut eller travesteras. Jag tycker många av dina texter är helt fantastiska.
2012-04-04

  Bevingad
Jag gillar den här dikten väldigt mycket. Jag gillar sättet du beskriver det där som är så grundläggande för oss.
2011-04-15

  aagape
oj vad bra (ärligt)
2010-03-27

  Burn
första delen ger mig regnkänsla genom orden tappar och faller, det är en sån stark nedåtrörelse i hela det stycket att det känns som allt faller, dras nedåt, rusar utför. och det blir en stark sugeffekt av det, som när man står på en hög klippkant och tittar ner och upplever som att något nästan drar/suger en över kanten. en gravitation man inte kan motstå. samtidigt får jag känslan av ett pas des deux; du:et släpper medvetet taget, låter jag:et falla - som i en kopplad dans, som i en överenskommen plan att pröva det yttersta, att gå mot det bortanför, att våga ta allt så långt ut som det bara går, att låta sig själv falla igenom, ner, och in. allra längst in. att uppleva själva hinnan där emellan som något man själv kan vara.

sen kommer andra delen som ett slag med sin konvulsiva intensitet. det är där det bryts igenom, det är där som all bepansrad skräck får sitt utflöde, det är där det innersta av smärta kan släppas upp: i den kontakt med en annan människa som kommer sig av riktigt djup närhet. det är också då, och endast då, som man har möjlighet att komma i kontakt med delar vi är sprungna ur, de delar som utgör den stora referenspunkten i livet.

titeln kunde inte ha varit bättre, den är fullständigt lysande till denna dikt, och den båge som byggs mellan titeln och slutstycket bär i sig det största vi nånsin kan uppleva. det är som ett valv av kraft mellan de delarna och tack vare det så kan det skrik som avslutar dikten släppas på maximalt - för den anknytning som skapas mellan du:et och jag:et bär. allt.

jag upplever denna dikt som så fylld av kärlek mellan du:et och jag:et att ett förtroende av en högst ovanlig sort sker, ett förtroende och en tillit som väldigt få får uppleva. jag ser en kärlek så stor och så stark att det mellan dessa personer bara finns en enda väg; jag ser ett samspel mellan två människor som delar exakt samma huvudriktning.


fantastiskt fin dikt.
2010-01-24

  Nikolai Jungsin VIP
omtumlande upplevelse
2010-01-23
  > Nästa text
< Föregående

Issand.