Det sved när tårars salta korn berörde
själens sköra  hud
det sved när regnet föll
likt himlens tårar
mot det inre ögat

snön föll tyst
ljudlöst mot en glasruta
i skymningen
jag hörde rösten smeka
långsamt mot ett eko

tvinnar långa trådar
utav rötter
trasslar in sig
i den gamla tidens visare
ser ut genom stängda fönster
räknar skuggorna i sanden

det värsta jag vet
är att bli smekt av rosen taggar
det som svider
mot själens kind
så rispande som tårar

vi famlade i blindo
verkar inte finna
lysknappen
när rosorna står
frostkyssta i vasen
klockan slår
ännu en tår
landar mjukt mot kinden
då famnar du
min hand
i leenden.