Jag har alltid avundats kvinnor, när det gäller självklar kontakt. Det tycks mig som kvinnor, som inte känner varann, ändå får direkt kontakt bara för att de är just kvinnor. En kvinnogemenskap. En sorts identitet likställd med den man kan känna som svensk i förskingringen, när man råkar an annan svensk och kan tala samma språk. Äntligen!

Kanske har jag missat något, men aldrig i mitt sextioåttaåriga liv har jag känt gemenskap med en främmande man - just för att han är en man. Som om män i princip inte skulle ha något att tala om med varann just bara för att de är män.

Man ser ju att barn snart upptäcker varann i en vuxendominerad miljö. De tycks se att de liksom är av samma sort. Och snart leker dom.
Men män?
Grabbigheten - känns som en uppstyltning. Och fotbollspublikens skanderingar får mig att skämmas å mitt köns vägnar.

Med några riktigt goda manliga vänner är det annorlunda. Då är vi människor bara.

Är män ensamma av dessa anledningar och faktiskt omedvetet avundsjuka på kvinnor? Har mäns våld mot kvinnor med sådant att göra?

Det vet jag inte. Men jag undrar.

Likväl, har jag upptäckt en ny identitet på äldre dar: den mellan gammelföräldrar när man hämtar dagisbarn. Och ute i samhället med andra som uppenbart också är pesionärer - där finns ett omedelbart samförstånd. Man är av samma sort och lever med erfarenheter, som emanerar i en värld som inte länge finns. "Vi vet, vi!"

"Det var på nittonhundratalet", sa flickan som gick i tvåan, när hon talade om något som tycktes henne riktigt avlägset.