Veronica


Jag ser Kvinnan som passerar och ler
Hon som genom perfid åtrå
Förgiftar mig med sitt långa elixir
Hon som min mun kysste varje steg
Hennes blonda hår flyter kvar
I gryningens färger som lyser hennes charm
Himlavalvet badar hennes ögon
Som glänser och fascinerar
En älskarens blick

Trots allt måste livet vidare,
Sova, vakna gång på gång,
Släpa från dag efter dag
Den återfödande dagningens last
När livets böljande kupan
Dracks till yttersta dropp.
Brisera den vore bra!
Att hoppa och vänta är att leva!
Vad hjälper att räkna och följa
Dagarna som inget ger?
Nå! Därför är min själ trött
På tomheten som fyller den.
Varför byter mitt hjärta plats
Som en sjuklig i sin säng?




Till Veronica Holtskog
Jean-Raoul de Marcenac
December 2009