Sitt fjärilstunna hölje
sin blyga klädnad
bär våren ännu
tvekande för köldens
hand invid sin frusna knopp

rädd att kyssas än av
vindens läppar
rädd att röras än av
köldens flingor

vacker vinterskrud bär
ännu moder jord
vacker som en brud i aftons rodnad

månen lyser
pärlevit
ännu på den svarta himlens slöja
snart nattens timmar flytt sin kos
snart kölden smektes bort
av solens varma händer

snart tvekar ej längre våren
ty solen skall vandra åter
över sköra vingar