Jag trycker knivens vassa egg mot min hud,
ber en bön, en bön som är riktad mot Gud.
Hoppas Han hör mej kalla och hjälper mej en sista gång,
för det enda jag ber om är att Han gör min smärta mindre lång.
Och när dom kala väggarna fylldes med färgen från mitt blod,
såg jag Herrens ögon och kände hur Han log.
Han tog mej i sina armar och höll mej hårt,
viskade i mitt öra att Han visste att jag hade det svårt.
Men Han ville hjälpa, ville att jag skulle ha det bra,
och Han förstod att jag i detta liv inte kunde leva som man ska.
Han släppte taget om mej och tog min hand,
Han skulle ta mej till en anan värld, ett annat land.
När jag öppnade ögonen såg jag hur kvinnan som födde mej till detta liv satt bredvid mej och grät,
Jag tog hennes hand och kände att den var så mjuk och slät.
Viskade en sista gång med svaga ord:
-Mamma, jag älskar dej, men skadan är redan gjord...