Min tomhet som en tom katedral
Ordet
Känslorna
Slungas som ett eko
Mellan väggarna

I tårar hopkrympt
Försöker jag
Värma bort min ångest

Med det är tomt

En förgänglig ljuslåga väx
När längtan blir min bön
Men brinner långsamt ner
Ja hela denna katedral
Kan när som helst rasa samman

Min fråga blir
Vem är jag?

Tomhet?

Finns det något som kan fylla mig?
Gud kan du värma bort min ångest?
Ge mening, liv till min existens?
Få mina stenar att börja ropa
Av lovsång
Även i tystnaden?

Sitter stilla tyst
Här finns ingenting att hålla fast vid
Det har rensats ut
Känner ensamhet till dess slut

Jag påminns av färgänliga värklighet
Och undrar över om stenarna kan stå här
Av någon anledning?

Luften fyller
Än så länge dess väggar
Syre som inte går att greppa

Bor du Gud i ingenting?
Är det din hemvist?

Bara ibland kan jag känna
En mystisk omfamning
Som lågorna snabbt flammar upp
Får färgerna att bli varma
Brinna till tusen
Är det din närvaro?
Gud?

Trots det
ekar ordet ensamhet
mellan väggarma

i min förtvivlan
vill jag börja riva på väggarna
försöka få dem ner
få slut på denna känsla, verklighet?

Men kölden blåser då in så kallt

Var finns du som kan vilja bor här?
Frivilligt
Jag suckar och klagar
min själ
Vem kan trösta dig?