Jag tackade inte er för inspirationen
för även om det bästa jag skrivit är av den ni gett mig
så kan jag inte förmå mig att säga tack
för all ångest

Jag hatar ensamhetkänslan
men det är känslan
jag är bekvämast att leva i

Du säger att du måste bort
åka iväg och andas
Jag vill också
kunna andas..
Har du fått reda på hur man lär sig det?

Jag som trodde att jag var galen

jag har inte varit mig själv med dig
tror jag
jag är inte säker på vem jag är
så därför vet jag inte heller
om det är med dig
eller med andra
som jag inte
är mig själv

Du vet att jag hatar staden jag växte upp i
Jag hatar verkligen allt som har med den att göra

Jag står inte ut med alla minnen
Jag undviker spegeln

och

jag tänker aldrig mer se på mig själv
i 4d
alldeles för många perspektiv..



Allt som var rätt där
är fel här

Människan strävar efter att vara unik
folk tänker,
"det måste finnas något större för mig"
men jag tänker,
att han gör fel i att välja mig

jag är inte unik,
jag är bara en förvirrad tjej
med personlighetskris
som är neddragen i sådant som man inte skall göra
Jag är en av många som sitter uppe på nätterna och skriver
om sådant som redan känts av andra
Sånt som redan är nedskrivet
och bortglömt

Jag är precis som alla andra
och du förtjänar någon som dig
Någon som inte bara älskar dig för den du är, utan
någon som du faktiskt kan älska tillbaka för dens egna tankar,
någon som är värd att dela tystnad med dig


Min mamma blir arg på mig
för att jag stänger in mig i mitt rum
och aldrig hjälper till
Hon säger att jag är självisk
och att jag bara tänker på mig själv
Pappa säger,
ingenting
och mina bröder bor inte längre hemma
men de tror på mamma när hon berättar om
vilket monster jag varit
och pappa kan inget annat än hålla med
för han stängde av öronen när jag skrek;
att de aldrig lyssnar på mig

Det är aldrig någon som vill höra

och det är då jag inte längre är mörkrädd
utan ligger i min säng och försvarar mig själv

jag flyr in till min andra verklighet
och där glömmer jag att tänka på allt som sagts
och endorfinerna pumpar bara jag tänker på dig
och här minns jag inte planerna
att lämna dig

Varför skulle jag radera mitt syre från en värld
där jag kämpar för att lära mig
hur man andas?