Jag hade en gång en sten
det var ingen vacker sten
varken unik eller vanlig
inte för andras ögon

det var en speciell sten
det tillförde en otrolig känsla
av väl behag
och trygghet

jag minns att det var svart
som sot, hat och bedrövelse
men om man delade den
var den vit som snö och sockervadd
inuti

en dag tappade jag stenen
eller så försvann den av sig själv
bedrövlig stod jag där
på gatan och hade tappat
min sten

hittade många vackra stenar
samlade dem på hög
som för att glömma min
borttappade sten
men ingen kunde ta
den fula stenens plats

du är bara en skröpplig
tråkig, vanlig sten
men endå är du en
otroligt underbar
vacker och fantastisk sten
oavsett vad alla andra ser och tror.




för jag tror jag ser saker som ingen annan ser
jag ser min sten.