jag vet att jag bär mina sorger som trappsteg över axeln

men älskade - hindra mig inte
det finns vägar där trappor är det enda som för oss framåt

och att släppa dem nu vore att aldrig bli kvitt 
gisslet
kedjan 

motorn

och när jag förstod att mannen i texten inte var du 
aldrig hade varit 

att han var befrielsens evangelium
men på ett så annat sätt att hela jag rubbas i mina grunder

så började våren fnittra

långsamt över snömassorna for det

fnittret

för plågan var aldrig vår att dela
den bär jag gärna själv

däremot glädjen och passionen
den är omöjlig att hålla inom sig alltför länge

och smärtornas man ler ur många sekler av missförståddhet
för nog må han vara fattig och oansenlig som få

men det var bara glädjen han förmådde dela