Han slår näven i min värld. Vattnet skvimpar över sina bräddar. Elektriska impulser rusar runt i mina system när han riktar en intensiv blick åt mitt håll. Skrattar. Pratar. Som om ingen tid alls passerat. Han har förändrats. Ändå inte. Lättare. Inga dörrar. När han läggar handen på min axel finns ingenting annat värt att leva för. Och tanken på att han kommer försvinna lika fort som han dök upp får mig att vilja dö en smula.