Nej.

Du tror att du fattar men jag tror inte att du någonsin kan föreställa dig hur det var, hur det är.

Händerna, sparkarna, slagen, bitmärkerna.
Dom var tre.
Jag var ensam.

Jag är ensam.

Värdelös, meningslös, liten, äcklig.

Varför jag?


Jag kommer ihåg det,
det var på hösten.

En sådan där lite småkylig höst kväll och jag var för mig själv.
I min värld, mitt mörker, med min musik.

Och så kom dom.
Snygga, snälla.

Och dom sa att dom gillade mig.
Jag var snygg, jag verkade som en snäll tjej.

Vad gör du här i mörkret, ensam? Frågade dom.
Jag väntar på något bra, något roligt. Sa jag.

Och dom skulle visa mig något roligt.

Bakom en gympasal hände det.
Det började först bara med något oskyldigt, en kyss eller två.

Jag sa inte nej.

Dom höll fast mina armar, dom stod på mina fötter.

Jag skrek.

Dom slog, spottade och kallade mig saker.

Jag gjorde motstånd.

Dom fortsatte, började med värre saker.
Började ta på mig.

Jag skrek, men det blev bara värre.
Så jag gav upp.

Jag lät dom fortsätta tills dom var klara och lämnade mig där.
Kall, ensam, rädd, blodig.

Jag gick in på närmaste toalett och tvättade av mitt ansikte och mitt hår.
Jag täckte över hur jag såg ut med smink.

Jag fortsatte leva mitt liv, ett sämre liv.


Dom tog bort mitt lugn.
Dom tog bort mitt älskade mörker.
Dom tog bort min älskade ensamhet.


Jag är fortfarande lika ensam som jag var den kvällen.