Jag trodde
att ingen bodde
i den förfallna fastigheten
men där tänkte jag fel, i hastigheten

jag öppnade - och så fort jag kom in genom husets dörr
slog mig en doft av kärlek och en uppmuntrandets kraft, jag fick känslor som aldrig förr
och kände trygghet, och lugn, och där vid bordet i köket satt en äldre tant
vi tittade länge på varandra, frågande, och tänkte nog likadant

vad har fört Dig hit, sa hon, denna mystiska kvinna
och dito tänkte jag, för jag väntade inte att finna
någon eller något i detta fallfärdiga hus
men jag fick en enorm känsla av kärlek och upplevde ett trygghetens rus

det var inte sådan kärlek med puss och kram och annat kuckel
som upplevdes i detta slitna ruckel
utan här fanns respekt, ärlighet, härlighet, kärlek av ett annat slag
som gav lugnet åter till en ensam sökare – och det var jag

för länge hade jag letat efter stillheten och äkta kärlek i min färd
i denna nu så oroliga värld
där avund och hat och krig hela tiden avlöser varandra
och där orden kärlek, trygghet och respekt nästan är glömda, och vi måste ofta av olika skäl i oro vandra

hon sa, jag vet faktiskt vad Du söker
men hur än Du försöker
så klarar Du inte av det själv, många måste hjälpa till
för att reda upp det som de flesta nu önskar och vill


och – helt plötsligt vaknade jag – och förstod att jag hade drömt
men ändå var känslan så tydligt kvar i mig, det jag upplevt var inte ur sinnet mitt tömt
jag försökte tyda min dröm, och förstod till slut att den var sann
för i denna oroliga värld har vi alla en chans, om vi till slut finner vägen tillbaka till kärleken och tryggheten - och om - då hittar vi även respekten för varann ...



© Ted Örnberg 2010
Foto:www.fotoakuten.se