Det fanns en gång för 100 år sedan en varg på finska Österbotten


Minnet sviker om han var självdö eller någon hade sjutit ihjäl honom


Farmor berättade att vargvisaren åkte håst och släde från by till by


Folk ville se en stendöd varg för att tro att den fanns


Intresset kunde te sig på skiftande sätt


Vissa undrade om man kan äta den, andra ville köpa pälsen



Några tog barnen med sig för att skrämma upp dem


Farmor sade att vargar behöver man inte vara rädd för


det fanns värre människovargar än skygga vargar i skogen



Trots allt kunde jag vara en aning rädd när det var fullmåne


Byrackorna samlades och ylade


Inte är de många vargar på Österbotten nu heller


ändå är det hysterik stämning över alla dessa finska vargar


som emigrerar till Sverige.


Måste jag förstå allt i världen


varghetsen är mig obegripligt