tystnaden andas
E-N-S-A-M-H-E-T.
jag känner hur den tränger sig på,
det är det enda jag kan känna.

tyst.
det trycker drar och sliter.
det känns som hjärtat mitt kommer explodera,
eller kanske implodera?

det känns som om jag befinner mig i en drömvärld,
kanske någonstans mitt emellan?

jag kan bara känna smaken av
ensamhet här när jag andas.
jag vet att du finns här,
någonstans i dimman här i närheten.

men ändå, så är det bara ensamhet jag känner,
och trycket.
trycket lika starkt som tusen älvors skrik.
kanske är det de som får mitt hjärta att implodera?

trycket från vadå?
inte från ensamheten, utan något annat.
om jag vaknar, om dimman lättar

kommer du då vara där jag anar dig
eller
är du inte där överhuvud taget?