Jag är som en liten trasdocka.
Du kan aldrig få mig hel igen.
Du kan laga mig,
men aldrig få mig hel.

Inom mig, bor en rastlös själ
en själ som inte vill vara kvar.
En själ som är trasig,
av spegeln som gick i kras.

Jag och min själ vill bort.
Fly till ett annat land,
fly till någon annans famn.
Men min kropp orkar inte bära oss.

Vi får stanna kvar.
Allt det fysiska håller oss kvar.
Allt som jag inte vågar,
trots att jag vill.

Istället sitter jag här.
En trasdocka, nästan bortglömd.

Du kan få plocka upp mig,
om du vill.
Leka med mig en stund.
Det är okej.

Min själ gör det svårt att stanna kvar ändå.
Så det är okej när du lämnar och går.
Du är som ett barn.
Jag som en docka, en trasdocka.

Jag vet att det finns finare, bättre.
Som dockorna i porslin.
Men jag är inte som dom.
Det är inte tänkt att jag ska stanna kvar.

Jag och min själ vill bort,
vi är trasiga båda två.
Vi gick sönder när spegeln small.

Jag vill fly.
Till en stabilare hamn.