Daniela styrde upp sin lindblomsgröna Mercedes på den eleganta borggården, och så var hon hemma igen! Efter alla kval och all möda, hade hon hämtat hem sin prins.
Han var på gott humör, smått berusad nu av atmosfären och vinet han nyss druckit.
- Åh så elegant Daniela.Det är som ett annat ljus härute nu.Jag tror faktiskt att det har med dig att göra....
- Nämen, min prins, du pratar lite i vädret nu.Nej jag må bekänna att det var en lättnad att lämna den där häxan...
- Jaa, men nu pratar vi inte mer om henne.vi har gjort våra val, har vi inte.Även om det förvånar mig att hon lyckades tända din erotiska eld på detta påtagliga sätt....nåja jag kan tänka mig att hon med sitt infama sinnelag försökte göra mig svartsjuk! Men istället blev jag bara förvirrad av ett sådant beteende och ....usch....jag spyr....öhh..
- Jamen! Hon hade faktiskt en underbar kropp; om än själen var lite solkig.Hur mår du min vän?
- Förlåt.....nej min mage är i uppror efter den senaste tidens olika kast hit och dit.Jag har inte haft någon trygg grund att stå på.Ni ingav mig den största känsla av otrygghet och utsatthet ett tag....nåja...
- Hahaha....nämen jag trodde att du var en riktig hjälte !
- Javisst fan är jag en hjälte!Så här ser en riktig hjälte ut ser du!

Efter en stund hade det vackra nyförälskade paret gjort sig hemmastadda på Danielas herrgård, ja det var ju ett slott nästan, och prinsen kände sig nu lite mer hemmastadd i de stora salarna, och de enorma trapporna gjorde honom inte längre så liten och beklämd.Hemligheten var ju att det fanns så mycket av Daniela härute, hennes bakgrund och liv var liksom stensatt här på ett märkligt sätt, och han blev gåtfullt attraherad av alltsammans.

- Jaa.....prinsen lille.Hoppas du kan sova inatt nudå.Så att du inte ser spöken igen.
- Haha...nej då, dessa var i själva verket en slags inkarnation av en viss person, jag tyckte att jag såg den där häxan härinne....eller jag hörde åtminstone hennes röst.Det var helt rysligt, jag hade nog feber.Och så de här ugglorna som tycks ha till uppgift att hålla folk vakna.Nåväl Daniela, du är väl van vid det här...
- Det finns inga ugglor här.Isåfall var det hustomten, och han är snäll och fridsam av sig om man inte går ivägen för honom.
- Hustomten? Daniela du har bott här för länge, och har för livlig fantasi.Nåväl nu till ordningen.Har du kvar något tjänstefolk?
- Näej.....det är inte såna tider.
- Naturligtvis, ja då får vi laga mat själva men det går säkert bra; hur är det med ekonomin här...
- Men snälla du kan vi inte tala om något annat! Dessa ständiga debatter om det ena och det andra, kan du aldrig glädjas åt tillvaron som den är?
- Självklart min älslkling.Du får prata med hustomten om allt det här praktiska som jag såsom varande storstadsbo är så eländig på.Jag skulle förmoda att lilla Anna kunde hjälpa oss förresten...
- Anna?
- Ja städerskan duvet.Hon kan laga mat också, och vara oss till behag.Jag är säker på att hon skulle uppskatta ett visst miljöombyte, och jag går i god för hennes ärlighet och redbarhet.Så får hustomten ta hand om resten.
- Så bra min prins! Du tänker verkligen på allt!
- Jaa.....jag har lärt mig att tänka, det har jag faktiskt.Men på den senaste tiden har jag ju inte fått så mycket tid till det.Kvinnor har överfallit mig med sina köttsliga behov.Du skulle sett på krogen igår...jaa jag ska ej trötta dig med allt det här men....
- Börja inte nu igen!

Plötsligt började det rassla och dunka uppifrån vinden, det lät som ett hjul som gick runt, och prinsen såg sig omkring med fasa.
- Vad är det som låter.
- Äh, det är gammelfarfar som går igen.Mina släktingar här har en pålitlig tendens att höra av sig ibland. Jag tror att han väver mattor, men jag har aldrig vågat gå upp och titta efter...
- Men Daniela.....hmm. Hur var han till sitt humör...
- O han var en kvinnokarl, en stor suput och en redlig militär.Ökänd för sina storvulna härskarplaner, men enligt uppgift begåvad och snäll mot barn.Jo duvet jag har ju våran historia i en bok i källaren och där kan man få reda på ett och annat.Men jag känner dom ju redan liksom.....
- Joo, jag förstår det.Märkligt det här i alla fall.

Prinsen började känna av en smygande ängslighet igen, men i själva verket var ju allt det här bara en bagatell, det fanns ju inga direkta hot, även om han nog skulle frukta för sitt förstånd om han tvingades bo här ensam.
- Hur länge håller han på?
- Jaadu.Hela natten, men jag brukar skjuta revelj här klockan 22! Då blir det tyst!
- På så sätt ja.Kära Daniela du kan verkligen styra alllting till det bästa du är en riktig hjältinna i mina ögon.Sällan man ser sådant nuförtiden.

Natten kom med allehanda fasor, men prinsen skulle öva tålamod nu, och lät sig icke nämnvärt störas.