Mina känslor
har aldrig velat
gå hand i hand med mej
ja
det ska vara någon
enstaka stund då
kanske i frestelser
till orättfärdig handling
men aldrig annars

Ångesten tär
likt vårsolen på
istappen

DROPP DROPP
DRIPP DRIPP

Krasch!!
Så ligger den där
Bara vatten som
rinner ut i
sprickorna i marken

Bara Gud känner
våra hjärtan
Bara Herren vet
                               -Är jag frälst?
Bara Herren har
all kunskap

Helhjärtad överlåtelse
talas det mycket om
Men var jag
helhjärtad då
den där långfredan
nittonhundra åttiotvå?
Var jag det?
Bara Gud känner till
allt innehåll i den
episoden

Tankarna mal och mal
Tänk om jag
när jag står inför
Skaparen
hör orden: "Försvinn,
jag känner dej inte.
Till Helvetet med dej
som är förberätt till
Satan och hans änglar!"

                                        -Varför?
                                             Skulle jag fråga
                                        -Men Herre jag bad ju
                                             om din frälsning
                                             då
                                             du minns väl?
                                             Långfredagen åttitvå?

                                         -Du var bara halvhjärtad

                                         -Så jag har bara låtsas
                                             i alla dessa år?

                                         -Ja!

-Herre vad ska jag
ta mej till?
Jag vill ju vara ett
guds barn  frälst
förlåtet
återlöst
upprättat
Men det verkar vara
som förgjort
Är jag förutbestämd
till undergång
även om jag vill
vara din?

Bara Gud vet

Det är så svårt
för mej att veta
Jag är övertygad om
att jag är räddad
Samtidigt kivas mina
känslor
För att omm bara Gud vet
hur ska jag då...?

Tänk om jag är falskt
förvissad
Går i god tro
och inte vet sanningen
Hur ska jag då nånsin...?

                                     Herre visa mej
                                     om jag låtsats
                                     i alla dessa år
HJÄLP!