Mötande blanka förnissade ytor
men stumma, som bränt tegel
smäller till i mina ögon..

Jag tittar till och upp
det är ju du....

Ur bågomgärdade gluggar
blickar lågar
och jag vågar...

Ett leende ge
och se
jag får ett tillbaka!

Men nästan mer, som ett lyckoskratt
och jag lutar mig fram tar med handen ifatt
i min luva för den bakåt
för att se dig bättre
då hör jag ditt klingande glada skratt...

Och jag tänker, då är du ju dig lik, som förr...

Tittar upp, då är du försvunnen...
Men i folkhavet blir det en öppning
då ser jag dig...

Ser det, som jag inte såg innan
din rock ser så sliten ut...

Det såg också ut som om du magrat sen sist...

Nu ringer jag dig ikväll...