lakanen luktar fortfarande
dig
bokhyllan endast halvfull

ingen som klagar
på att jag går in
med blöta skor

och jag kommer aldrig

kunna tvätta
den där t-shirten
som beklätt dina nakna bröst



jag borde inte
fan

jag borde inte
ha älskat dig
så förbannat mycket
och intensivt

det enda som återstår
dimmiga minnen
och en förrädisk doft

jag som hade lovat mig själv
att aldrig släppa någon
nära igen

vet ju hur det blir
visste ju innan

det slutar bara
med att minst en
blir sårad



ditt ansikte tatuerat
på min hornhinna

vackert
men det svider
fräter som saltsyra

och tankarna
spelar mig spratt
stup i ett

kanske
kanske
kanske
finns det en chans

nåt jag har förbisett

hjälp mig
nån
att hitta vad



men så länge
den ljuva stanken
dröjer sig kvar

finns du här

i mina bihålor
i mig

fullt medveten om
att även lukter
tenderar att försvinna

stänger jag munnen
och tar ett djupt andetag

och njuter

så länge
det nu varar