På Rue Brian hade han bott i fem år tillsammans med Malou, bland kunderna känd som l´étoile. Tillsammans hade de skapat någon form av liv som de båda kunde acceptera och till och med, i vissa delar, älska. Han skrev och drack vin på Charles Bistro medan hon tog emot kunder i lägenheten måndag till torsdag varje vecka, därefter tillbringade de helgen tillsammans, gärna på ett pensionat i en liten by ett stycke utanför staden. Där låtsades de vara madame och monsieur Luzot, ett par från den övre medelklassen med smak för lantluft, ugnsstekt kalkon och finare camenbert, det sistnämnda var emellertid ingenting de låtsades, lantluft, kalkon och ostar var ingredienser som de ansåg bidrog till ett mer uthärdligt liv.
Sex, i dess penetrerande form, hade de aldrig, hade aldrig haft och skulle ej heller aldrig komma att ha. Däremot så kysstes de ofta passionerat med av vin fuktade läppar och de värmde varandra som bara älskande kan. Att känna hennes lena ben omslingrande hans och smaka hennes andedräkt, i förspelet till en kyss, var den största njutning det livet kunde uppbåda.

Efter fem år hade emellertid det livet tagit slut. Han hade en fredagsmorgon hemkommit efter en blöt kväll tillsammans med en dryckesbroder och funnit Malou tillsammans med en man som han kände som monsieur Calseau. Calseau hade en vinbutik i hörnet av Rue Mirabeau och Rue Castelle och omgärdades av ett rykte att vara förmögen. Med honom låg Malou, och inte l´étoile, och gnydde av upphetsning i deras bomullslakan. De lakan av siden som normalt användes i arbetet låg slängda på golvet.

Han hade i den stunden, eller snarare i stunden som följde, gått ut ur dörren och lämnat sitt, med Malou gemensamma, liv. I nio år, snart tio, hade han levt utan henne och hans kropp och tankar hade väl på något vis vant sig vid det. Men nu när hans stod där med brevet i hand, kom allt åter över honom. Brevet var skrivet med rött bläck av en för honom okänd syster till Malou, en gatans syster. Hon skrev att det nu var över, att Malous liv var slut och att han, enligt Malous egen önskan, var den enda person som fick närvara vid begravningen. Något mer, förutom tid och plats, var inte skrivet.

Han öppnade en flaska vin och drack sig full utan att egentligen förstå någonting men plötsligt förstod han allt.

En tår rullade sakta nerför hans fårade kind.